Rabies är en viral sjukdom som påverkar nervsystemet hos däggdjur, inklusive människor. Den överförs främst genom bett eller klor från ett smittat djur. Rabies är en dödlig sjukdom om den inte behandlas, och vaccination är det mest effektiva sättet att förebygga spridningen. När det gäller hur ofta man ska vaccinera mot rabies beror det på olika faktorer som individens risk för exponering, vilken typ av vaccin som används och regionala riktlinjer.
Generellt sett består vaccinationsprogrammet för rabies av en initial serie doser följt av påfyllningsdoser. Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar en förebyggande behandling (PrEP) för personer med hög risk för exponering för rabies, till exempel veterinärer, djurhanterare och resenärer till regioner där rabies är endemisk. PrEP-regimen innefattar vanligtvis tre doser av vaccinet som ges under en månad, följt av en påfyllningsdos varje 1 till 3 år.
För personer som inte har fått förebyggande behandling och eventuellt exponeras för rabies är omedelbar post-exponeringsprofylax (PEP) avgörande. PEP innebär en serie injektioner som ges snabbt efter exponering för viruset. PEP-regimen inkluderar en dos rabiesimmunglobulin (RIG), som ger omedelbart skydd, följt av en serie doser av rabiesvaccin under en period av 14 till 28 dagar. Antalet vaccindoser och behandlingsvaraktigheten kan variera beroende på exponeringsgraden och individens immunrespons.
Efter att ha avslutat den initiala vaccinationsserien bör personer få påfyllningsdoser för att upprätthålla sin immunitet mot rabies. Frekvensen av påfyllningsdoser kan variera beroende på vilken typ av vaccin som används. Traditionella rabiesvacciner kräver påfyllningsdoser varje 1 till 3 år, medan nyare vacciner, som rensat kycklingembryo-cells (PCEC) och rensat vero-cells rabiesvaccin (PVRV), har längre immunitetsperioder och kan kräva påfyllningsdoser var 5 till 7 år.
