UV-stabilisatorer är ämnen som används för att förhindra en kemisk process som kallas ”fotonedbrytning” som uppstår när ultraviolett strålning kommer från ett artificiellt ljus källan eller solen kollapsar kemiska bindningar i en polymer.
Med användningen av dessa stabilisatorer undviks symptomen på fysisk förstörelse eller korrosion, inklusive:
Kritande
UV-stabilisatorer verkar i allmänhet genom att absorbera strålningen som kommer från UV-ljuset och sedan sprida energin till värme vid låg nivåer.
Många syntetiska och naturliga polymerer kan utsättas för attack av UV-strålning. Därför kan produkter eller material som är tillverkade av polymer sönderfalla, spricka eller förstöras när de inte är UV-stabiliserade. Nedbrytningen är relaterad till ultraviolett ljus och är mycket tydlig i material och utrustning som utsätts för solljus. Konstant exponering för UV-strålar kan vara ett allvarligt problem eftersom skadan beror på mängden exponering.
I det här fallet utsätts polymerer för angrepp och dessa kan inkludera polypropen, t.ex. som i industrilinor. UV:n reagerar på bindningarna för att producera fria radikaler som aktiveras ytterligare med syret i miljön, vilket skapar karbonylkedjor. När detta händer kan de exponerade områdena på produkterna genomgå sprickbildning, missfärgning och i vissa fall total förstörelse. Andra vanliga exempel på polymerer som är mycket känsliga för UV-strålning inkluderar kevlar- eller aramidfibrer.
Problemen i samband med UV-nedbrytning kan upptäckas genom infraröd spektroskopi. När problemet väl har identifierats måste adekvat skydd tillämpas innan mer allvarlig skada uppstår. Det är här UV-stabilisatorer kommer på plats. Dessa stabilisatorer kan användas för att förhindra UV-angrepp med tillsats av kemikalier för att skydda mot UV-ljus. Dessa blandas i polymerprodukter innan den slutliga formningen eller formningen.
