Det är en vanlig uppfattning att ras kan delas upp i tre kategorier: negroid, mongoloid och kaukasoid. Men enligt vetenskapen är det inte så. Medan det amerikanska rasbegreppet tog fart i slutet av 1600-talet och består även idag, hävdar forskare nu att det inte finns någon vetenskaplig grund för ras. Så, vad är egentligen ras, och vad är dess ursprung?
Den Svårighet att gruppera människor i raser
Enligt John H. Relethford, författare till The Fundamentals of Biological Anthropology, ras ”är en grupp av populationer som delar vissa biologiska egenskaper… Dessa populationer skiljer sig från andra grupper av populationer enligt dessa egenskaper.”
Forskare kan lättare dela in vissa organismer i raskategorier än andra, såsom de som förblir isolerade från varandra i olika miljöer. Däremot fungerar inte racekonceptet så bra med människor. Det beror på att människor inte bara lever i en mängd olika miljöer, de reser också fram och tillbaka mellan dem. Som ett resultat finns det en hög grad av genflöde bland folkgrupper som gör det svårt att organisera dem i diskreta kategorier.
Hudfärg förblir en primär egenskaper västerlänningar använder för att placera människor i rasgrupper. Däremot kan någon av afrikansk härkomst ha samma hudnyans som någon av asiatisk härkomst. Någon med asiatisk härkomst kan ha samma nyans som någon av europeisk härkomst. Var slutar ett lopp och börjar ett annat?
I förutom hudfärg har funktioner som hårstruktur och ansiktsform använts för att klassificera människor i raser. Men många folkgrupper kan inte kategoriseras som kaukasoid, negroid eller mongoloid, de nedlagda termerna som används för de så kallade tre raserna. Ta infödda australiensare, till exempel. Även om de är typiskt mörkhyade, tenderar de att ha lockigt hår som ofta är ljust färgat.
”På grund av hudfärg kan vi vara frestade att märka dessa människor som afrikanska, men på basis av hår och ansiktsform kan de klassas som europeiska”, skriver Relethford. ”Ett tillvägagångssätt har varit att skapa en fjärde kategori, ’Australoiden’.”
Varför är det annars svårt att gruppera människor efter ras? Begreppet ras hävdar att mer genetisk variation existerar mellan raser än inom ras när motsatsen är sant. Endast cirka 10 procent av variationen hos människor finns mellan de så kallade raserna. Så, hur tog konceptet ras fart i väst, särskilt i USA?
The Origins of Race in America
Det tidiga 1600-talets Amerika var på många sätt mer progressiv i sin behandling av svarta människor än vad landet skulle vara under decennier framöver. I början av 1600-talet kunde afroamerikaner handla, delta i rättsfall och förvärva mark. Förslavning baserad på ras existerade ännu inte.
”Det fanns egentligen inget som hette ras då,” förklarade antropologen Audrey Smedley, författare till
Race in
North America: Origins of a Worldview, i en PBS-intervju 2003. ”Även om ’ras’ användes som en kategoriserande term i det engelska språket, som ’typ’ eller ’sort’ eller ’typ, hänvisade det inte till människor som grupper.”
Även om rasbaserat förslavande inte var en praxis, var indragen slaveri. Sådana tjänare tenderade att vara överväldigande europeiska. Sammantaget levde fler irländare i träldom i Amerika än afrikaner. Dessutom, när afrikanska och europeiska tjänare bodde tillsammans, uppstod inte deras skillnad i hudfärg som en barriär.
”De lekte tillsammans, de drack tillsammans, de sov tillsammans … Det första mulattbarnet föddes 1620 (ett år efter ankomsten av de första afrikanerna), noterade Smedley.
Vid många tillfällen gjorde medlemmar av tjänarklassen – europeiska, afrikanska och blandraser – uppror mot de styrande markägarna. Rädda för att en enad tjänarbefolkning skulle tillskansa sig deras makt, skilde markägarna afrikaner från andra tjänare, och antog lagar som fråntog dem av afrikansk eller indiansk härkomst rättigheter. Under denna period minskade antalet tjänare från Europa, och antalet tjänare från Afrika steg. Afrikaner var skickliga i yrken som jordbruk, byggnad och metallarbete som gjorde dem önskade tjänare. Snart sågs afrikaner uteslutande som förslavade människor och, som ett resultat, undermänniskor.
När det gäller indianer, betraktades de med stor nyfikenhet av européerna, som förmodade att de härstammade från Israels förlorade stammar, förklarade historikern Theda Perdue, författare till
Mixed Blood Indians: Racial Construction in the Early South, i en PBS-intervju. Denna övertygelse innebar att indianer i huvudsak var desamma som européer. De hade helt enkelt anammat ett annat sätt att leva eftersom de hade blivit separerade från européer, menar Perdue.
”Människor på 1600-talet … var mer benägna att skilja mellan kristna och hedningar än de var mellan färgade och människor som var vita…”, sa Perdue. Kristen omvändelse kunde göra amerikanska indianer helt mänskliga, trodde de. Men medan européer strävade efter att omvända och assimilera infödda, samtidigt som de tog deras land i beslag, pågick ansträngningar för att tillhandahålla en vetenskaplig grund för afrikaners påstådda underlägsenhet gentemot européer.
På 1800-talet, doktor Samuel Morton hävdade att fysiska skillnader mellan raser kunde mätas, framför allt genom hjärnstorlek. Mortons efterträdare på detta område, Louis Agassiz, började ”argumentera att svarta inte bara är underlägsna utan att de är en separat art helt och hållet”, sa Smedley.
Tack vare vetenskapliga framsteg kan vi nu definitivt säga att individer som Morton och Aggasiz har fel. Ras är flytande och därför svårt att sätta fingret på vetenskapligt. ”Ras är ett begrepp för mänskliga sinnen, inte av naturen”, skriver Relethford.
Tyvärr har denna uppfattning inte helt fångat utanför de vetenskapliga kretsarna. Ändå finns det tecken på att tiderna har förändrats. År 2000 tillät USA:s folkräkning för första gången amerikaner att identifiera sig som multiracial. Med detta skifte tillät nationen sina medborgare att sudda ut gränserna mellan de så kallade raserna, vilket banade väg för en framtid när sådana klassificeringar inte längre existerar.
