per me si va ne l'etterno dolore,
per me si va tra la perduta gente.
Giustizia mosse il mio alto fattore;
fecemi la divina podestate,
la somma sapïenza e 'l primo amore.
Dinanzi a me non fuor cose create
se non etterne, e io etterno duro.
Lasciate ogne speranza, voi ch'intrate'.
Queste parole di colore oscuro10
vid' ïo scritte al sommo d'una porta;
per ch'io: «Maestro, il senso lor m 'è duro».
Ed elli a me, come persona accorta:
«Qui si convien lasciare ogne sospetto;
ogne viltà convien che qui sia morta.
Noi siam venuti al loco ov' i' t'ho detto
che tu vedrai le getti dolorose
c'hanno perduto il ben de l'intelletto».
E poi che la sua mano a la mia puose
con lieto volto, ond' io mi confortai,20
mi mise dentro a le segrete cose.
Quivi sospiri, pianti e alti guai
risonavan per l'aere sanza stelle,
per ch'io al cominciar ne lagrimai.
Mångfaldiga språk, orribili favelle,
parole di dolore, accenti d'ira,
voci alte e fioche, e suon di man con elle
facevano un tumulto, il qual s'aggira
sempre in quell' aura sanza tempo tinta,
come la rena quando turbo spira.30
E io ch'avea d'error la testa cinta,
dissi: «Maestro, che è quel ch'i' odo?
e che gent' è che par nel duol sì vinta?».
Ed elli a me: «Questo misero modo
tegnon l'anime triste di coloro
che visser sanza 'nfamia e sanza lodo.
Mischiate sono a quel cattivo coro
de li angeli che non furon ribelli
né fur fedeli a Dio, ma per sé fuoro.
Caccianli i ciel per non esser men belli,40
né lo profondo inferno li riceve,
ch'alcuna gloria i rei avrebber d'elli».
E io: «Maestro, che è tanto greve
a lor che lamentar li fa sÌ forte?».
Rispuose: «Dicerolti molto breve.
Genom mig går vägen till evig olycka;
Genom mig vägen bland folket förlorade.
Rättvisa hetsade min sublima Skapare;
Skapade mig gudomlig Allmakt,
Den högsta visdomen och den ursprungliga kärleken.
Före mig fanns inga skapade ting,
Bara evighet, och jag evigt varar.
Allt hopp överger, ni som går in!”
Dessa ord i dyster färg såg jag10
Skrevna på toppen av en port;
Därav jag: ”Deras mening är, Mästare, svårt för mig!”
Och han för mig, som man upplevde:
”Här måste alla misstankebehov överges,
All feghet måste vara utrotad här.
Vi har kommit till platsen där jag har sagt till dig
Du ska se folket bedrövligt
som har avstått från förståndets goda.”
Och efter att han hade lagt sin hand på min
Med glädje, varifrån jag tröstades,20
Han ledde mig in bland de hemliga tingen .
Där suckar, klagomål och ululationer högt
Ljöd genom luften utan en stjärna,
När jag, i början, grät över det.
Språk mångfaldiga, hemska dialekter,
Vredens accenter, våndas ord,
Och röster höga och hesa, med ljud av händer,
Sminkade ett tumult som snurrar vidare
För alltid i den luften för alltid svart,
Även som sanden gör, när virvelvinden andas.30
Och jag , som hade mitt huvud med fasa bundet,
Sa: ”Mästare, vad är det här som jag hör nu?
Vilket folk är detta, som av smärta verkar så besegrat?”
Och han för mig: ”Detta eländiga läge
Bevara de melankoliska själarna hos de
som levde utan vanära eller beröm.
Förblandade är de med den förmanskören
Av änglar, som inte har varit upproriska,
Inte heller trogna var Gud, utan var för sig själv.
Himlarna drev ut dem, inte för att vara mindre fair;40
Inte heller dem som den nedre avgrunden tar emot,
Till ära skulle ingen de fördömda få från dem. ”
Och jag: ”O Mästare, vad är så sorgligt
Till dessa , som får dem att beklaga så ont?”
Han svarade: ”Jag ska berätta för dig mycket kort.
Questi non hanno speranza di morte,
e la lor cieca vita è tanto bassa,
che 'nvidïosi son d'ogne altra sorte.
Fama di loro il mondo esser non lassa;
misericordia e giustizia li sdegna:50
non ragioniam di lor, ma guarda e passa».
E io, che riguardai , vidi una 'nsegna
che girando correva tanto ratta,
che d'ogne posa mi parea indegna;
e dietro le venìa sì lunga tratta
di gente, ch'i' non averei creduto
che morte tanta n'avesse disfatta.
Poscia ch'io v'ebbi alcun riconosciuto,
vidi e conobbi l'ombra di colui
che fece per viltade il gran rifiuto.60
Incontanente intesi e certo fui
che questa era la setta d'i cattivi,
a Dio spiacenti ea' nemici sui.
Questi sciaurati, che mai non fur vivi,
erano ignudi e stimolati molto
da mosconi e da vespe ch'eran ivi.
Elle rigavan lor di sangue il volto,
che, mischiato di lagrime, a' lor piedi
da fastidiosi vermi era ricolto.
Och detta deras blinda liv är så förnedrat,
De är avundsjuka på alla andra öden.
Ingen berömmelse av dem världen tillåter att vara;
Misericord och Justice föraktar dem båda.50
Låt oss inte tala om dem, utan se och gå förbi.”
Och jag, som tittade igen, såg en banderoll,
Som, virvlande runt, löpte så snabbt,
Den av all paus tycktes det mig upprörd;
Och efter det kom ett så långt tåg
Av människor, som jag aldrig skulle ha trott
Att Döden någonsin hade ogjort.
När några av dem jag hade känt igen,
såg jag, och jag såg skuggan av honom
Vem gjorde genom feghet den stora vägran.60
Genast förstod jag och var säker,
Att denna sekten var av de stackare
Hatiskt mot Gud och hans fiender.
Dessa elakingar, som aldrig levde,
Var nakna och blev oerhört stucken
Av gadflies och av bålgetingar som var där.
Dessa vattnade deras ansikten med blod,
Som, med sina tårar blandade, vid deras fötter
Av de vidriga maskarna samlades upp.
E poi ch'a riguardar oltre mi diedi,70
vidi genti a la riva d'un gran fiume;
per ch'io dissi: «Maestro, or mi concedi
ch'i' sappia quali sono, e qual costume
le fa di trapassar parer sì pronte,
com' i' discerno per lo fioco lume».
Ed elli a me: «Le cose ti fier conte
quando noi fermerem li nostri passi
su la trista riviera d'Acheronte».
Allor con li occhi vergognosi e bassi,
temendo no 'l mio dir li fosse grave,80
infino al fiu me del parlar mi trassi.
Ed ecco verso noi venir per nave
un vecchio, bianco per antico pelo,
gridando: «Guai a voi, anime prave!
Non isperate mai veder lo cielo:
i' vegno per menarvi a l'altra riva
ne le tenebre etterne, in caldo e 'n gelo.
E tu che se' costì, anima viva,
pàrtiti da cotesti che son morti».
Ma poi che vide ch'io non mi partiva,90
Och när jag skulle titta längre tog jag mig.70
Människor jag såg på en stor flodbank;
Varifrån sa jag: ”Mästare, säkra mig nu,
Att jag får veta vilka dessa är och vilken lag
Får dem att verka så redo att passera,
Som jag urskiljer mot det mörka ljuset.”
Och han till mig: ”Dessa allt ska vara känt
För dig, så snart vi stannar i våra fotspår
På t Acherons dystra strand.”
Sedan med mina ögon skamsen och nedåtriktad,
Att vara rädd för att mina ord skulle kunna vara jobbiga för honom,80
Från tal avstod jag tills vi nådde floden.
Och se! mot oss kommer i en båt
En gammal man, grått med hår av eld,
Gråter: ” Ve er, ni fördärvade själar!
Hoppas aldrig mer att se himlen;
Jag kommer för att leda dig till den andra stranden,
Till de eviga skuggorna i värme och frost.
Och du, som därborre står, levande själ,
Träck dig från dessa människor som är döda!”
Men när han såg att jag inte drog mig tillbaka,90
disse: «Per altra via, per altri porti
verrai a piaggia, non qui, per passare:
più lieve legno convien che ti porti».
E 'l duca lui: «Caron, non ti crucciare:
vuolsi così colà dove si puote
ciò che si vuole, e più non dimandare».
Quinci fuor quete le lanose gote
al nocchier de la livida palude,
che 'ntorno a li occhi avea di fiamme rote.
Ma quell' anime, ch'eran lasse e nude,100
cangiar colore e dibattero i denti,
ratto che 'nteser le parole crude.
Bestemmiavano Dio e lor parenti,
l'umana spezie e 'l loco e 'l tempo e 'l seme
di lor semenza e di lor nascimenti.
Han sa: ”På andra sätt, genom andra hamnar
Du till stranden ska komma, inte hit, för att passera;
Ett lättare fartyg behöver bära dig.”
Och guiden till honom: ”Var inte illa vid dig, Charon;
Det är så villigt där finns makt att göra
Det som är villigt; och längre fråga inte.”
Där tystnade hans fluffiga kinder
hos honom färjemannen i det häftiga kärret,
Som runt ögonen hade hjul av lågor.
Men alla dessa själar som tröttnade var och nakna100
Deras färg ändrades och gnisslade tänder tillsammans,
Så fort de hade hört de grymma orden.
Gud hädade de och deras förfäder,
Mänskligheten, platsen, tiden, fröet
Till deras uppkomst och till deras födelse!
Poi si ritrasser tutte quante insieme ,
forte piangendo, a la riva malvagia
ch'attende ciascun uom che Dio non teme.
Caron dimonio, con occhi di bragia
loro accennando, tutte le raccoglie;110
batte col remo qualunque s'adagia.
Come d'autunno si levan le foglie
l 'una appresso de l'altra, fin che 'l ramo
vede a la terra tutte le sue spoglie,
similemente il mal seme d'Adamo
gittansi di quel lito ad una ad una,
per cenni come augel per suo richiamo.
CosÌ sen vanno su per l'onda bruna,
e avanti che sien di là discese,
anche di qua nuova schiera s'auna.120
Därefter drog de sig alla tillbaka,
Bitter gråt, till enl ursed shore,
Som väntar på varje man som inte fruktar Gud.
Charon den demon, med glädjeögon,
Vinkar till dem, samlar dem alla tillsammans,101
Beats med hans åra den som släpar efter.
Som på hösten faller löven av,
Först en och sedan en till, tills grenen
Till jorden överlämnar allt sitt byte;
På liknande sätt Adams onda säd
Kasta sig från den marginalen en efter en,
Vid signaler, som en fågel till sitt lockbete.
Så de går över den mörka vågen,
Och redan på andra sidan landar de,
Återigen på denna sida samlas en ny trupp.120
«Figliuol mio» , disse 'l maestro cortese,
«quelli che muoion ne l'ira di Dio
tutti convegnon qui d'ogne paese;
e pronti sono a trapassar lo rio,
ché la divina giustizia li sprona,
sì che la tema si volve in disio .
Quinci non passa mai anima buona;
e però, se Caron di te si lagna,
ben puoi sapere omai che 'l suo dir suona».
”Min son,” sa den artige Mästaren till mig,
”Alla de som förgås i Guds vrede
Här möts ur varje land;
Och redo är de att passera över floden,
Eftersom himmelsk rättvisa sporrar dem,
Så att deras rädsla förvandlas till begär.
På detta sätt passerar det aldrig en god själ;
Och därför om Charon klagar på dig,
Väl kan du nu veta vad hans tal betyder.”
Finito questo, la buia campagna130
tremò sÌ forte, che de lo spavento
la mente di sudore an cor mi bagna.
La terra lagrimosa diede vento,
che balenò una luce vermiglia
la qual mi vinse ciascun sentimento;
e caddi come l'uom cui sonno piglia.
Detta är klart, hela skymningen champaign130
Däfvade så häftigt, den där skräcken
Erinringen badar mig fortfarande av svett.
Tårarnas land gav ut en vindstöt,
Och fulländade ett vermiljonljus,
Som bemästrade i mig alla sinnen,
Och som en man som sömnen har gripit Jag föll.
