Det japanska språket har lånat många ord från främmande länder, först från Kina så tidigt som under Nara-perioden (710-794). Gairaigo (外来語) är det japanska ordet för ”låneord” eller ”lånat ord”. Många kinesiska ord blandades in i japanska i den utsträckningen att de inte längre betraktas som ”låneord”. De flesta kinesiska låneord är skrivna i kanji och bär den kinesiska läsningen (på-läsning).
Runt 1600-talet började det japanska språket låna från många västerländska språk. Till exempel från portugisiska, holländska, tyska (särskilt från medicinområdet), franska och italienska (inte överraskande många från områdena konst, musik och mat) och framför allt engelska. Idag är engelska ursprunget till de flesta moderna låneord.
Japanerna använder engelska ord för att uttrycka begrepp för vilka de har inga motsvarigheter. Men vissa människor föredrar helt enkelt att använda engelska uttryck för praktiskt eller för att det är på modet. Faktum är att många låneord har befintliga synonymer på japanska. Till exempel är det japanska ordet för ”affärer” ”shoubai 商売”, men låneordet ”bijinesu ビジネス” används också. Ett annat exempel är ”gyuunyuu 牛乳(japanskt ord)” och ”miruku ミルク(låneord)” för ”mjölk.”
Låneord skrivs i allmänhet på katakana, förutom de av kinesiskt ursprung. De uttalas med japanska uttalsregler och japanska stavelser. Därför blir de helt annorlunda än det ursprungliga uttalet. Detta gör det svårt att känna igen det ursprungliga främmande ordet.
Många låneord förkortas ofta på ett sätt som de inte skulle bli förkortade i deras originalspråk.
