Shakespeares Sonett 2: When Forty Winters Shall Besiege Thy Brow är intressant eftersom den ytterligare uttrycker hans önskan om att ämnet i hans dikt ska växa fram. Detta tema introduceras i Sonnet 1 och fortsätter fram till dikt 17.
Dikten ger råd till mässan att när han är gammal och ser vissen och fruktansvärd ut kan han åtminstone peka på sin son och säga att han har fört över sin skönhet till honom. Men om han inte föder upp kommer han att få leva med skammen över att helt enkelt se gammal och vissen ut.
Kort sagt, ett barn skulle kompensera för åldrandets härjningar. Genom metaforen föreslår dikten att du kan leva ditt liv genom ditt barn om det behövs. Barnet skulle bevisa att han en gång var vacker och värd beröm.
Sonett 2: Fakta
- Sekvens : Andra sonetten i Fair Youth Sonnets.
- Nyckel Teman: Ålderdom, fortplantning, ett barn som ger bevis på sitt värde, vinter, besatthet av den vackra ungdomens skönhet.
Stil: Skrivet i jambisk pentameter och följer den traditionella sonettformen.
Sonnet 2: Översättning
När fyrtio vintrar har gått kommer du att ha åldrats och blivit rynkig. Dina ungdomliga blickar, så beundrade som de är nu, kommer att försvinna. Sedan om någon frågar dig var din skönhet ligger, var värdet av dina ungdomliga, lustiga dagar är uppenbart, kan du säga: ”Inom mina egna djupa sjunkna ögon.”
Men det skulle vara skamligt och inte berömvärt om du inte hade ett barn att visa upp och säga att detta är bevis på min skönhet och orsaken till mitt åldrande. Barnets skönhet är ett bevis på mig: ”Bevisa hans skönhet genom att efterfölja din.”
Barnet skulle vara ungdomligt och vackert när du är gammal och påminna dig om att vara ung och varm- blodig när du är kall.
Sonnet 2: Analys
Att vara fyrtio år gammal på Shakespeares tid skulle sannolikt ha ansetts vara en ”god ålderdom”, så när fyrtio vintrar hade gått, skulle du ha betraktats som gammal.
I denna sonnett ger poeten nästan faderliga råd till den rättvisa ungdomen. Han verkar inte vara intresserad av den vackra ungdomen romantiskt själv i den här dikten men uppmuntrar en heterosexuell förening. Upptaget av den sköna ungdomen och hans livsval blir dock snart ganska överväldigande och besatt.
Sonetten tar ett subtilt annorlunda tack från Sonnet 1 (där han säger att om den vackra ungdomen inte föder upp det skulle det vara själviskt av honom och världen skulle ångra det). I den här sonetten föreslår poeten att den sköna ungdomen skulle känna skam och personligen skulle ångra det själv – kanske talaren gör det för att vädja till den narcissistiska sidan av den ljusa ungdomen, påpekad i sonett 1. Kanske skulle en narcissist inte bry sig om vad världen tänker, men skulle bry sig om vad han kan känna själv senare i livet?
