Absolutism är en politisk teori och regeringsform där obegränsad, fullständig makt innehas av en centraliserad suverän individ, utan kontroll eller balans från någon annan del av nation eller regering. I själva verket har den härskande individen absolut makt, utan några juridiska, valtekniska eller andra utmaningar för den makten.
I praktiken argumenterar historiker om huruvida Europa såg något sant absolutistiska regeringar, men termen har tillämpats – med rätta eller orätt – på olika ledare, från Adolf Hitlers diktatur till monarker inklusive Ludvig XIV av Frankrike och Julius Caesar.
Absolut ålder/absoluta monarkier
Syftar på europeisk historia , om absolutismens teori och praktik talas det allmänt om de ”absolutistiska monarker” i den tidigmoderna tiden (16t. h till 1700-talet). Det är mycket sällsyntare att hitta någon diskussion om 1900-talets diktatorer som absolutistiska. Tidig modern absolutism tros ha funnits över hela Europa, men till stor del i väster i stater som Spanien, Preussen och Österrike. Det anses ha nått sin höjdpunkt under den franske kungen Ludvig XIV:s styre från 1643 till 1715, även om det finns avvikande åsikter – som historikern Roger Mettams – som tyder på att detta var mer dröm än verklighet.
I slutet av 1980-talet var situationen inom historieskrivning sådan att en historiker kunde skriva i ”The Blackwell Encyclopaedia of Political Thought” att ”det har uppstått en konsensus om att de absolutistiska monarkierna i Europa aldrig lyckades frigöra sig från begränsningar av effektiv maktutövning.”
Vad man nu allmänt tror är att Europas absoluta monarker var fortfarande tvungna att erkänna lägre lagar och ämbeten men behöll förmågan att åsidosätta dem om det gynnade kungariket. Absolutism var ett sätt på vilket centralregeringen kunde skära över lagarna och strukturerna för territorier som hade förvärvats bitvis genom krig och arv , ett sätt att försöka maximera intäkterna och kontrollen av dessa ibland disparata innehav.
De absolutistiska monarker hade sett denna makt centraliseras och expandera när de blev härskare över moderna nationalstater, som hade vuxit fram ur mer medeltida styrelseformer, där adelsmän, råd/parlament och kyrkan hade haft makter och fungerat som kontroller, om inte direkta rivaler, av den gammaldags monarken.
A New Style of State
Detta utvecklades till en ny statsstil som hade fått hjälp av nya skattelagar och centraliserad byråkrati som gjorde att stående arméer var beroende av kungen , inte adelsmän, och begrepp om den suveräna nationen. Kraven från en utvecklande militär är nu en av de mer populära förklaringarna till varför absolutism utvecklades. Adelsmän trängdes inte precis undan av absolutism och förlusten av sin autonomi, eftersom de kunde dra stor nytta av jobb, utmärkelser och inkomster inom systemet.
Men det finns ofta en sammanblandning av absolutism med despotism, vilket är politiskt obehagligt för moderna öron. Detta var något som teoretiker från den absolutistiska eran försökte särskilja, och den moderna historikern John Miller tar också strid med det och argumenterar för hur vi bättre kan förstå tänkarna och kungarna från den tidigmoderna eran:
“Absoluta monarkier bidrog till att föra en känsla av nationalitet till olika territorier, att upprätta ett mått av allmän ordning och att främja välstånd…vi måste därför kasta bort de liberala och demokratiska förutfattade meningarna om nittonhundratalet och istället tänka i termer av en utarmad och osäkra tillvaro, av låga förväntningar och underkastelse under Guds och kungens vilja.”
Upplyst absolutism
Under upplysningstiden, flera ”absoluta” monarker—såsom Fredrik I av Preussen, Katarina den stora av Ryssland, och Habsburgska österrikiska ledare – försökte införa upplysningsinspirerade reformer samtidigt som de fortfarande strikt kontrollerade deras nationella joner. Livegenskap avskaffades eller minskades, mer jämlikhet mellan undersåtar (men inte med monarken) infördes och visst yttrandefrihet tilläts. Tanken var att rättfärdiga den absolutistiska regeringen genom att använda den makten för att skapa ett bättre liv för undersåterna. Denna regelstil blev känd som ”upplyst absolutism”.
Närvaron av några ledande upplysningstänkare i denna process har använts som en pinne för att slå upplysningen med människor som skulle vilja gå tillbaka till äldre former av civilisation. Det är viktigt att komma ihåg tidens dynamik och samspelet mellan personligheter.
Slutet på den absoluta monarkin
Den absoluta monarkins tidsålder tog slut i sent 1700- och 1800-tal när folklig agitation för mer demokrati och ansvarsskyldighet växte. Många före detta absolutister (eller delvis absolutistiska stater) var tvungna att utfärda konstitutioner, men de absolutistiska kungarna i Frankrike föll hårdast, en togs från makten och avrättades under den franska revolutionen.
Om upplysningstänkare hade hjälpt de absoluta monarker, hjälpte upplysningstänkandet de utvecklade att förstöra deras senare linjaler. Underlag
Den vanligaste teorin som används för att underbygga tidiga moderna absolutistiska monarker var ”kungarnas gudomliga rätt”, som härrörde från medeltida idéer om kungadöme. Dessa hävdade att monarker hade sin auktoritet direkt från Gud och att kungen i hans rike var som Gud i sin skapelse, vilket gjorde det möjligt för de absolutistiska monarker att utmana kyrkans makt, effektivt avlägsna den som en rival till suveränerna och göra deras makt mer absolut.
Det gav dem också ett extra lager av legitimitet, även om det inte är unikt för dem den absolutistiska eran. Kyrkan kom, ibland mot sitt omdöme, att stödja absolut monarki och komma ur vägen.
En annan tankegång som förespråkades av vissa politiska filosofer var ”naturlag ”, som ansåg att det finns vissa oföränderliga, naturligt förekommande lagar som påverkar stater. Tänkare som Thomas Hobbes såg absolut makt som ett svar på problem orsakade av naturlagar: att medlemmar i ett land gav upp vissa friheter och lade sin makt i händerna på en person för att värna om ordning och säkerhet. Alternativet var våld drevet av grundläggande krafter som girighet.
- Källor
- Miller, David, redaktör. ”The Blackwell Encyclopaedia of Political Thought.” Wiley-Blackwell.
Miller, John. ”Absolutism i 1600-talets Europa.” Palgrave Macmillan.
