Döden genomsyrar ”Hamlet” redan från pjäsens öppningsscene, där Hamlets fars spöke introducerar idén om döden och dess konsekvenser. Spöket representerar en störning av den accepterade samhällsordningen – ett tema som också återspeglas i det flyktiga sociopolitiska tillståndet i Danmark och Hamlets egen obeslutsamhet.
Denna störning har utlösts av den ”onaturliga döden” av Danmarks galjonsfigur, snart följt av en mängd mord, självmord, hämnd och oavsiktlig dödsfall.
Hamlet är fascinerad av döden genom hela pjäsen. Djupt rotad i hans karaktär är denna besatthet av döden troligen en produkt av hans sorg.
Hamlets upptagenhet med döden
Hamlets mest direkta övervägande av döden kommer i akt 4, scen 3. Hans nästan sjukliga besatthet av idén avslöjas när Claudius frågar var han har gömt Polonius' kropp.
Vid kvällsmaten … Inte där han äter, utan där en äts. En viss sammankomst av politiska maskar är e'en på honom. Din mask är din enda kejsare för diet. Vi tjockar alla andra varelser för att tjocka oss, och vi tjockar oss själva för larver. Din feta kung och din magra tiggare är bara varierande service – två rätter, men till ett bord. Det är slutet.
Death and the Yorick Scene
Den mänskliga existensens svaghet förföljer Hamlet genom hela pjäsen och det är ett tema han återvänder till i akt 5, scen 1: den ikoniska kyrkogårdsscen. Med Yoricks skalle, hovnarren som underhöll honom som barn, funderar Hamlet över kortheten och meningslösheten i det mänskliga tillståndet och dödens oundviklighet:
HAMLET
Ack, stackars Yorick! Jag kände honom, Horatio; en kille med oändligt skämt, av högsta tjusning; han har burit mig på sin rygg tusen gånger; och nu, vad avskyvärt i min fantasi är det! Min ravin reser sig vid den. Här hängde de läpparna som jag har kysst jag vet inte hur ofta. Var är dina gibbar nu? Dina gamboler? Dina låtar? Dina blixtar av munterhet, som var vana att duka bordet på ett dån?
