En av de två huvudkaraktärerna i pjäsen, Torvald är maken vars ”dockahem” slits isär i slutet av föreställningen. Hans karaktär är långt ifrån idealisk – men när publiken ser en produktion av Henrik Ibsens ”Ett dockhem” står publiken med en viktig fråga: Ska vi tycka synd om Torvald Helmer?
I slutet av pjäsen överger hans fru, Nora Helmer, honom och lämnar efter sig sina tre små barn. Hon hävdar att hon inte älskar honom. Hon kan inte längre vara hans fru. Han ber henne stanna, men Nora nekar honom, går iväg mitt i vinternatten och slår igen dörren efter henne.
När ridån stängs för en patetisk, besegrad make, upptäcker vissa tittare att Torvald har fått sin uppvaktning. Torvalds förnedrande personlighet och hans hycklande agerande motiverar Noras hårda beslut att lämna.
Undersöker Torvalds karaktärsbrister
Torvald Helmer besitter många uppenbara karaktärsbrister. För det första pratar han ständigt ner till sin fru. Här är en lista över hans husdjursnamn för Nora:
”Min lilla skylärka”
”Min lilla ekorre””Min lilla sjungande fågel”
”Mitt söta lilla husdjur”
- “Min lilla sötnos”
“ Min stackars lilla Nora”
Med varje termin av förtjusning ingår alltid ordet ”liten”. Torvald ser sig själv som hushållets känslomässiga och intellektuella överordnade. För honom är Nora en ”barnfru”, någon att vaka över, att instruera, vårda och kritisera. Han ser henne aldrig som en jämställd partner i förhållandet. Naturligtvis är deras äktenskap ett typiskt 1800-tals Europa, och Ibsen använder sin pjäs för att utmana detta status quo.
Torvalds kanske mest ogillande egenskap är hans uppenbara hyckleri. Många gånger under hela pjäsen kritiserar Torvald andra karaktärers moral. Han förstör ryktet om Krogstad, en av hans mindre anställda (och ironiskt nog lånehajen som Nora står i skuld till). Han spekulerar i att Krogstads korruption troligen startade i hemmet. Torvald tror att om mamman i ett hushåll är oärlig, så kommer säkert barnen att bli moraliskt infekterade. Torvald klagar också över Noras bortgångne far. När Torvald får reda på att Nora har begått förfalskning skyller han hennes brott på hennes fars svaga moral.
Men trots all sin självrättfärdighet är Torvald en hycklare. I början av tredje akten, efter att ha dansat och haft det trevligt på en semesterfest, berättar Torvald för Nora hur mycket han bryr sig om henne. Han säger sig vara helt hängiven henne. Han önskar till och med att någon olycka skulle drabba dem så att han kunde visa sin ståndaktiga, heroiska natur.
En stund senare uppstår förstås den där önskade konflikten. Torvald finner brevet avslöja hur Nora har fört in skandal och utpressning i sitt hushåll. Nora är i trubbel, men Torvald, den förment lysande vita riddaren, lyckas inte komma till hennes räddning. Istället, här är vad han skriker åt henne:
”Nu har du förstört hela min lycka!”
”Och allt är fel på en fjäderhjärna kvinna!”
”Du kommer inte att få uppfostra barnen, jag kan inte lita på dig med dem.”
Så mycket för att vara Noras pålitliga riddare i lysande rustning!
Granskning av Noras medverkan
Till Torvalds förtjänst är Nora en villig deltagare i deras dysfunktionella relation. Hon förstår att hennes man ser henne som en oskyldig, barnlik person, och hon kämpar för att behålla fasaden. Nora använder husdjursnamnen när hon försöker övertala sin man: ”Om en liten ekorre skulle fråga snällt?”
Nora döljer också noggrant sina aktiviteter för sin man . Hon lägger undan sina synålar och ofärdiga klänning eftersom hon vet att hennes man inte vill se en kvinna som sliter. Han vill bara se den slutliga, vackra produkten. Dessutom håller Nora hemligheter för sin man. Hon går bakom hans rygg för att få sitt illa anskaffade lån. Torvald är för envis för att någonsin låna pengar, även på bekostnad av sitt eget liv. I huvudsak räddar Nora Torvald genom att låna pengarna så att de kan resa till Italien tills hennes mans hälsa förbättras.
Genom hela pjäsen, Torvald är omedveten om sin frus list och hennes medkänsla. När han upptäcker sanningen blir han till slut upprörd när han borde ödmjukas.
Ska vi tycka synd om Torvald?
Trots hans många brister känner en del läsare och åhörare fortfarande en enorm sympati för Torvald. Faktum är att när pjäsen först spelades i Tyskland och Amerika ändrades slutet. Vissa producenter trodde att teaterbesökare inte skulle vilja se en mamma gå ut på sin man och sina barn. Så, i flera reviderade versioner, slutar ”Ett dockhem” med att Nora motvilligt bestämmer sig för att stanna. I den ursprungliga, klassiska versionen skonar Ibsen dock inte stackars Torvald från förnedring.
När Nora lugnt säger: ”Vi två har mycket att prata om”, får Torvald veta att Nora inte längre kommer att vara hans docka eller ”barnfru.” Han är förvånad över hennes val. Han ber om en chans att förlika deras meningsskiljaktigheter; han föreslår till och med att de lever som ”bror och syster”. Nora vägrar. Hon känns som om Torvald nu är en främling. Desperat frågar han om det finns minsta hopp om att de kan bli man och hustru igen.
Hon svarar:
Nora: Både du och jag skulle behöva byta till punkt där… Åh, Torvald, jag tror inte på mirakel längre.
Torvald: Men jag kommer att tro. Namnge det! Ändra till den punkt där…?
Nora: Där vi kunde göra ett riktigt äktenskap av våra liv tillsammans. Adjö!
Sedan går hon genast. Sorgslagen gömmer Torvald sitt ansikte i händerna. I nästa ögonblick lyfter han upp huvudet, något hoppfullt. ”Miraklets mirakel?” frågar han sig själv. Hans längtan efter att lösa deras äktenskap verkar uppriktig. Så kanske, trots hans hyckleri, självgodhet och hans förnedrande attityd, kan publiken känna sympati för Torvald när dörren slår igen för hans tårfyllda förhoppningar.