Det finns ingen verklig konsensus bland Shakespeare-forskare om ödets roll i ”Romeo och Julia.” Var ”star-cross’d-älskarna” dömda från början, deras tragiska framtid bestämd innan de ens träffades? Eller är händelserna i denna berömda pjäs en fråga om otur och missade chanser?
Låt oss ta en titt på ödets och ödets roll i berättelsen om de två tonåringarna från Verona vars stridande familjer kunde inte hålla isär dem.
Exempel på ödet i ”Romeo och Julia”
Berättelsen om Romeo och Julia ställer frågan: ”Är våra liv och öden förutbestämda?” Även om det är möjligt att se pjäsen som en serie av tillfälligheter, otur och dåliga beslut, ser många forskare historien som en utveckling av händelser som är förutbestämda av ödet.
Till exempel i öppningsraderna av ”Romeo och Julia” låter Shakespeare publiken höra hans karaktärers öde. Vi lär oss tidigt vad som kommer att hända med titelkaraktärerna: ”ett par star-cross’d älskare tar sitt liv.” Som ett resultat är tanken på ett förutbestämt slut redan i publikens sinne när berättelsen utspelar sig.
Sedan , i första akten, scen tre, känner Romeo redan att ödet planerar sin undergång innan Capulets fest. Han undrar om han borde vara med på festen, eftersom ”my mind missgives / Someconsequent yet hanging in the stars.”
I tredje akten, scen ett, när Mercutio ropar ”en pest över era båda hus”, förebådar han vad som komma skall för titelparet. Denna blodiga scen där karaktärer dödas ger oss en glimt av vad som komma skall, markering början på Romeo och Julias tragiska undergång.
När Mercutio dör, förebådar Romeo själv resultatet: ”Denna dagens svarta öde på fler dagar beror / Detta men börjar ve, andra måste sluta.” De andra vilka ödet senare faller över är naturligtvis Romeo och Julia.
I femte akten, när han hör om Julias död, svär Romeo att han kommer att trotsa ödet: ”Är det ens så? Då trotsar jag er, stjärnor!” Senare, när han planerar sin egen död i Julias grav, säger Romeo: ”O, här / kommer jag att sätta upp min eviga vila, / Och skaka ok av ogynnsamma stjärnor / Från denna världströtta kött.” Detta modiga trots mot ödet är särskilt hjärtskärande eftersom Romeos självmord är den händelse som leder till Julias död.
Ödets idé genomsyrar många av händelserna och talen i pjäsen. Romeo och Julia ser omens hela tiden, och påminner ständigt publiken om att resultatet inte kommer att bli lyckligt.
Deras död är också en katalysator för förändring i Verona, när de duellerande familjerna förenas i sin ömsesidiga sorg och skapar en politisk förändring i staden. Kanske var Romeo och Julia ödesbestämda att älska – och dö – för Veronas större bästa.
Var Romeo och Julia offer för omständigheterna ?
Andra läsare kan undersöka pjäsen genom linsen av händelser och tillfälligheter, och därmed dra slutsatsen att Romeo och Julias öden inte var helt förutbestämda utan snarare en serie olyckliga och olyckliga händelser.
Till exempel råkar Romeo och Benvolio träffas och prata om kärlek på själva dagen för Kapulets boll. Hade de haft samtalet dagen efter, skulle Romeo inte ha träffat Julia.
I femte akten får vi veta att broder Lawrences budbärare till Romeo, som skulle har förklarat planen för Juliets låtsasdöd, är fängslad och Romeo får inte beskedet. Om budbäraren inte hade försökt hitta någon att följa med på resan, hade han inte hållits tillbaka.
Äntligen vaknar Juliet bara några ögonblick efter Romeos självmord. Hade Romeo kommit bara några ögonblick senare hade allt varit bra.
Det är säkert möjligt att beskriva händelser i pjäsen som en serie olyckliga händelser och tillfälligheter. Som sagt, det är en mycket mer givande läsupplevelse att fundera över ödets roll i ”Romeo och Julia”.
