Förankringsmönster är termen för att beskriva ytråheten hos järn, stål eller andra metaller som består av kratrar, sprickor och porer som bildar toppar och dalar. Grovheten är vanligtvis inte synlig för blotta ögat och ses i ett mikroskop med 200x minsta förstoring.
Även om det allmänt anses vara ytprofilen efter sandblästring, är ankarmönstret inneboende i metallytor och är nödvändigt för korrekt bindning av beläggningen till substratet. Om det naturliga förankringsmönstret inte uppfyller kravet, genomgår metallen ytbehandling genom sandblästring, stålborstning, vattenblästring, kemisk etsning eller andra metoder som rekommenderas av färg- eller beläggningstillverkaren.
Ankarmönstermåttet är i mil eller 1/1000 tum.
Kunskaper.se förklarar ankarmönster (ASTM, NACE, ISO)
Förankringsmönstret påverkar inte bara beläggningens vidhäftning utan även beläggningens tjocklek. I ett grovt ankarmönster kommer topparna att ha tunna beläggningar och de djupa dalarna blir svåra att penetrera.
Beläggningstillverkare anger vanligtvis lämpliga ankarmönster som bör kontrolleras innan applicera valfri beläggning.
Det finns olika metoder för att mäta ankarmönstret eller ytprofilen. Dessa branschgrupper, National Association of Corrosion Engineers (NACE), International Organization for Standardization (ISO) och ASTM International (känd som American Society for Testing and Materials fram till 2001) delar en ”referee”-metod som använder ett mikroskop för att mäta ytprofil höjd beskrivs som avståndet från ”toppen av den högsta toppen till botten av den lägsta dalen” i mikroskopets synfält. Ytprofilhöjden är genomsnittet av 20 mätningar.
Mikroskopet är dock inte praktiskt att använda i fält. Istället används någon av följande alternativa metoder:
ISO 8503-1 mäter ”höjden på de stora topparna i förhållande till de stora dalarna” med hjälp av ytprofilkomparatorer.
ASTM D7127 mäter de ”positiva och negativa vertikala avvikelserna” från en medellinje med hjälp av ett bärbart penninstrument. Denna metod bestämmer också toppdensiteten eller antalet toppar i ett givet profilområde. Vissa beläggningsexperter tror att optimering av både topphöjden och densiteten kan förbättra beläggningens vidhäftning.
ASTM D4417-11 mäter ytprofilen baserat på tre olika metoder: en ytkomparator för att mäta ytans topp-till-dal-höjd liknande ISO 8503 – 1, en djupmätare för att mäta profildjupet och den sammansatta plasttejpen som är imponerad in i ytan för att få den omvända bilden av ankarmönstret.
Komposit- eller replikatejpen är den mest använda mätmetoden.
