Kemisk instabilitet är ämnens eller arters reaktiva förmåga och nedbrytningsförmåga. Kemisk instabilitet, när den används i teknisk mening, betyder termodynamisk instabilitet hos ett kemiskt system. Föreningar eller blandningar som är kemiskt instabila kallas ofta labila.
Kemisk instabilitet orsakar också korrosion av material på grund av att materia föredrar att förbli i ett stabilt tillstånd.
Kunskaper.se förklarar kemisk instabilitet
Ett kemiskt ämne sägs vara stabilt om det inte är särskilt reaktivt i miljön eller vid normal användning, och behåller dess användbara egenskaper på tidsskalan för dess förväntade användbarhet. I denna mening sägs materialet vara instabilt om det kan korrodera, sönderdelas, polymerisera, brinna eller explodera under förhållanden för förväntad användning eller normala miljöförhållanden.
Instabila kemikalier tenderar att genomgå exoterma unmolekylära nedbrytningar. Variationer i strukturen hos de besläktade kemiska arterna av detta slag påverkar i allmänhet energin i övergångstillstånden för dessa sönderdelningar mindre än de påverkar stabiliteten hos de sönderfallande kemiska arterna. Kemiskt instabila material uppvisar mindre motståndskraft mot korrosion.
Instabilitet avser kemikaliens känslighet för farlig nedbrytning. Etrar, flytande paraffin och olefiner kan bilda instabila peroxider vid exponering för luft och ljus. Eftersom dessa kemikalier är förpackade i luftatmosfär kan peroxider bildas även om deras behållare inte har öppnats. De är mycket instabila, brandfarliga och extremt känsliga för friktion, stötar och värme.
