Apartheid är ett afrikaans ord som betyder ”separation.” Det är namnet på den speciella rassociala ideologi som utvecklades i Sydafrika under 1900-talet.
I sin kärna handlade apartheid om rassegregation. Det ledde till den politiska och ekonomiska diskriminering som skilde åt svarta (eller bantu), färgade (blandras), indiska och vita sydafrikaner.
Vad ledde till apartheid?
Rassegregationen i Sydafrika började efter boerkriget och kom verkligen till i början av 1900-talet. När Sydafrikas union bildades 1910 under brittisk kontroll, kom européerna i Syd Afrika formade den nya nationens politiska struktur. Diskrimineringshandlingar genomfördes från allra första början.
Det var inte förrän vid valet av 1948 att ordet apartheid blev vanligt i sydafrikansk politik. Genom allt detta satte den vita minoriteten olika begränsningar för den svarta majoriteten. Så småningom påverkade segregationen även färgade och indiska medborgare.
Med tiden delades apartheid in i småaktig och storslagen apartheid. Små apartheid hänvisade till den synliga segregationen i Sydafrika medan storslagen apartheid användes för att beskriva förlusten av politiska rättigheter och markrättigheter för svarta sydafrikaner.
Pass Laws and The Sharpeville Massacre
Innan dess slut 1994 med valet av Nelson Mandela var åren av apartheid fyllda av många kamper och brutalitet. Ett fåtal händelser har stor betydelse och anses vara vändpunkter i apartheids utveckling och fall.
Det som kom att kallas ”passlagar” begränsade afrikanernas rörelser och krävde att de skulle bära en ”referensbok”. Detta innehöll id-handlingar samt tillstånd att vara i vissa regioner. På 1950-talet blev begränsningen så stor att varje svart sydafrikan var tvungen att bära en.
År 1956 marscherade över 20 000 kvinnor av alla raser i protest. Detta var tiden för passiv protest, men det skulle snart ändras.
Massakern i Sharpeville den 21 mars 1960 skulle ge en vändpunkt i kampen mot apartheid. Sydafrikansk polis dödade 69 svarta sydafrikaner och skadade ytterligare minst 180 demonstranter som protesterade mot lagarna. Denna händelse fick många världsledares kritik och inspirerade direkt till starten av väpnat motstånd i hela Sydafrika.
Antiapartheidgrupper, inklusive African National Congress (ANC) och Pan African Congress (PAC), hade bildats demonstrationer. Det som var tänkt att vara en fredlig protest i Sharpeville blev snabbt dödlig när polisen sköt in i folkmassan.
Med över 180 svarta afrikaner skadade och 69 dödade, fångade massakern världens uppmärksamhet. Dessutom markerade detta början på väpnat motstånd i Sydafrika.
Anti-apartheidledare
Många människor kämpade mot apartheid under decennierna och denna era producerade ett antal anmärkningsvärda siffror. Bland dem är Nelson Mandela förmodligen den mest kända. Efter sin fängelse skulle han bli den första demokratiskt valda presidenten av alla medborgare – svarta och vita – i Sydafrika.
Andra anmärkningsvärda namn inkluderar tidiga ANC-medlemmar som chefen Albert Luthuli och Walter Sisulu. Luthuli var en ledare i de icke-våldsamma protesterna mot lagar och den första afrikanen som vann Nobelpriset för fred 1960. Sisulu var en sydafrikan av blandras som arbetade tillsammans med Mandela genom många viktiga händelser.
Steve Biko var ledare för landets Black Consciousness Movement. Han ansågs vara en martyr för många i kampen mot apartheid efter hans död 1977 i en fängelsecell i Pretoria.
Vissa ledare fann sig också luta sig mot kommunismen mitt i Sydafrikas kamp. Bland dem var Chris Hani, som skulle leda det sydafrikanska kommunistpartiet och var avgörande för att få ett slut på apartheid innan hans mord 1993.
Under 1970-talet skulle den litauiskfödde Joe Slovo bli en av grundarna av en väpnad flygel av ANC. På 80-talet skulle han också spela en roll i kommunistpartiet.
Rättsliga konsekvenser
Segregation och rashat har har setts i många länder över hela världen på olika sätt. Det som gör Sydafrikas apartheidepok unik är det systematiska sättet på vilket Nationalpartiet formaliserade den genom lagen.
Under decennierna har många lagar antagits för att definiera raserna och begränsa icke-vita sydafrikaners vardagliga liv och rättigheter. Till exempel var en av de första lagarna lagen om förbud mot blandade äktenskap från 1949 som var avsedd att skydda den vita rasens ”renhet”.
Andra lagar skulle snart följa. Folkbokföringslagen nr 30 var bland de första som tydligt definierade ras. Den registrerade personer baserat på deras identitet i en av de utpekade rasgrupperna. Samma år syftade gruppområdeslagen nr 41 till att dela upp raserna i olika bostadsområden.
Passlagarna som tidigare bara hade påverkat svarta män förlängdes till alla svarta 1952. Det fanns också ett antal lagar som begränsade rätten att rösta och äga egendom.
Det var inte förrän 1986 års identifieringslag som många av dessa lagar började upphävas. Det året antogs också lagen om återställande av sydafrikanskt medborgarskap, vilket såg att den svarta befolkningen äntligen återfick sina rättigheter som fullvärdiga medborgare.
